Ace är sjuk

Lördagen den 6 januari 2018 vaknade jag och hundar som alla andra dagar ditintills. Vi hade roliga planer för dagen; både spår och långpromenad. Dagen började med spår på fryst gräsmatta, och Ace fick ett riktigt långt spår som utmanade honom rejält men som han jobbade igenom och löste oerhört fint! Han var pigg och glad och jagade lite rådjur på vägen tillbaka… Typiskt Ace.

Väl hemma var han trött, men jag ansåg inte detta som varken konstigt eller ovanligt i och med hans långa spår. Vi vilade en stund, innan vi gjorde oss redo att åka iväg och gå långpromenad. Tillsammans med fyra vänner och totalt elva hundar strosade vi runt i hala Hågadalen i en dryg timma. Datcha och Ace skiftade mellan att båda gå i bälte och dragsele och en av dem lösa och lillpojken skötte sig fenomenalt. Hälsade fint på de andra, lekte fint och lyssnade överlag bra.

När vi kom hem så var han trött men åter inget jag tyckte var så konstigt. På kvällen tog jag följande bild:

Jag tyckte han var söt för han såg så trött ut, men i efterhand nu vet jag att hans inflammation troligen brutit ut redan då. På lördagen kom vi hem runt 16-17 tiden och Ace och de andra var så trötta under resten av kvällen att det inte blev någon mer kvällsrastning utan vi gick och la oss. Jag tänkte att de väcker mig om/när de behöver ut.

Morgonen därpå ringde klockan 7. När den ringde förstod jag att Ace varit inne i 13-14h utan att behöva ut – något som är väldigt ovanligt för honom. Jag blev orolig, för han var fortfarande väldigt trött och tog därför tempen på honom. Termometern visade då 39.3. I och med att jag aldrig tempat honom förut visste jag inte hur illa detta var för honom, men efter att rådfrågat några vänner bokade jag tid via Agrias veterinärapp.

Klockan 9 hade vi tid och fick träffa en veterinär där konstaterandet typ blev att om han inte blev värre under dagen behövde vi inte åka in akut – men blev det inte bättre till måndagen skulle vi åka in akut då. Jag bestämde mig för att åka på en träning med några vänner för att få lite mer råd. På plats var Ace piggar och han fick köra några pass.

På eftermiddagen när vi kom hem tog jag tempen igen och den hade då gått ned till 38.8 vilket kändes väldigt bra. Han kisade fortfarande en del med ögonen, men det hade blivit bättre efter att jag fick lite ögondroppar till honom.

Under söndagskvällen blev han tröttare och segare, så jag tempade honom igen och då visade termometern 39.4. Jag fortsatte rådfråga vänner – både vänner med mycket erfarenhet av hund och vänner som studerar till veterinär. Råden jag fick var att vänta till morgondagen – han visade i övrigt inga symptom. Hade inte ont, kissade och bajsade som vanligt, åt lika dåligt som alltid och drack lika bra som alltid. På kvällen när vi gick och la oss var han riktigt varm, och när jag då tog tempen igen visade den på 39.8. Jag ringde till Ultuna Smådjursklinik för att höra vad de rekommenderade, och vi kom överens om att jag skulle komma in dagen efter.

Sagt och gjort, morgonen därpå ställde jag klockan och ringde in till UDS för att komma in akut. Klockan 8 var vi på plats med sällskap av en av mina otroligt fina vänner, Frida.

Det dröjde bara en kort stund innan vi fick komma in och karusellen var igång.

Under detta besök fick jag en chans att berätta för veterinären vad som hänt och sådant, och veterinären tog tester. De drog blod för att kunna göra blodtester och vi fick träffa en ögonläkare. Efter besöket där kunde konstateras:

  • Ace har en ögoninflammation och extremt lågt tryck i ögonen. De satte in medicin lokalt direkt men avvaktade med antibiotika.
  • Vi fick veta att hundars ögoninflammation ofta är ett tecken på en annan inflammation i kroppen, och veterinären misstänkte redan här hjärnhinneinflammation. Det testades om han hade ont i kroppen och han pep till vid nacken – något som är typiskt vid hjärnhinneinflammation.

Det beslutades att en del fler tester skulle behöva göras, och därför fick Ace stanna kvar på Ultuna. Han fick trava iväg med djursjukvårdaren och verkade rätt nöjd med livet. Mattes hjärta gjorde lite ondare, men jag kunde åka hem, ladda om och åka till jobbet. Min valp skulle få hjälp, och jag skulle kunna hämta hem honom under kvällen med kunskap kring hur jag kunde hjälpa honom. Så blev det inte riktigt.

På måndagskvällen ringde veterinären med massor av information. Sammanfattat det jag minns:

  • Sänkan visade på 103, den ska vara 7 så att han hade en inflammation var det inget snack om
  • I övrigt var det inget som stod ut i blodproverna
  • De hade tagit ett urinprov som visade höga halter av protein och andra saker som inte ska var där så veterinärens teori var att han drabbats av urinvägsinfektion.
  • De hade fortsatt medicinera hans ögon som hade blivit lite bättre.
  • Han var glad och tyckte om människorna som jobbade och mös med de som han fick mysa med.
  • De ville ha kvar honom över natten för att kunna hålla koll och medicinera hans ögon.

Jag lämnade samtalet med en känsla av att det i bästa fall var en urinvägsinfektion, vi skulle få antibiotika och kunna åka hem dagen därpå. I värsta fall var det fortfarande hjärnhinneinflammation, men de skulle göra ett ultraljud under tisdagen. Om det då visade sig inte vara UVI skulle de ta vidare prover på hjärnan.

~ * ~

På tisdagen fick jag samtalet när jag precis var på väg att gå hem vid 14-tiden på eftermiddagen. De hade tagit ett nytt urinprov som visade inga konstigheter. Troligen hade urinprovet från måndagen varit så koncentrerat eller kontaminerat att det därför gav konstiga utslag – även den odlingen de gjort från måndagen visade inga konstigheter. Inte heller ultraljudet hade visat något konstigt i blåsan eller prostatan. Veterinären hade därför uteslutet UVI med all sannolikhet. Ultraljudet hade också kollat på t.ex. lever som också var normala enligt den undersökningen.

Kvar var att fortsätta undersökningen för hjärnhinneinflammation – vilket skulle innebära två saker; 1) en MR och 2) en CSF-prov (prov från vätskan i hjärnan helt enkelt). Självklart sa jag att de skulle genomföra dessa tester, men tyvärr skulle de inte kunna göra MRn förrän dagen efter och då beslutade vi oss för att avvakta med båda. Då skulle han bara behöva bli sövd en gång, och veterinären fick möjlighet att ringa till Agria för att se om de ersatte MR-kostnaderna.

På tisdagen fick jag åka hem med känslan av att mina värsta farhågor började besannas och att jag inte hade en aning om vad detta egentligen betydde. Jag låg hemma i soffan hela den kvällen, med Datcha och Ella bredvid mig. Ömsom sovandes, ömsom gråtandes.

~ * ~

Onsdagen innebar en väldigt lång väntan. Jag spenderade en stor del av dagen på jobbet innan jag åkte hem. Jag lagade middag som jag åt och när jag precis var på väg att ringa till UDS för att få höra hur det gick ringde dem mig. Sammanfattat från det samtalet som jag minns:

  • MRn visade skuggor – men det var svårt att veta om det var något på själva hjärnan eller bara skuggor som råkat bli
  • CFS-provet visade att det fanns dumma saker i hans hjärna.
  • Slutsatsen är att han har hjärnhinneinflammation och att prognosen är avvaktande = de kan inte säga något alls.
  • Litteraturen rörande denna sjukdom säger kort att han aldrig kommer bli bra och att han inte kommer att leva länge.
  • UDS’s erfarenhet säger att det finns de som har blivit bra efter detta.

Jag bröt ihop totalt i telefonen, men kunde ändå vara så pass med i samtalet att jag fick veta att jag kunde hämta hem honom två timmar senare. Jag var helt förstörd. Det enda jag kunde tänka var att min valp kommer att dö. Min fina, fantastiska, charmiga, gosiga, underbara 10-månaders drömhund kommer dö.

Jag ringde min mamma, och på två sekunder kändes det som var hela familjen och pojkvännen på väg till Uppsala. Jag skrev till Frida på Messenger som direkt skrev att hon åkte för att komma till mig. Många fler andra vänner hörde av sig och frågade vad de kunde göra eller om de skulle komma.

Frida satt med mig den timman som var kvar innan jag skulle åka till Ultuna. Jag hade gått sönder om hon inte varit där och är så otroligt tacksam för det. Vid halv sju åkte hon och hämtade en annan nära vän, Jenny, som kan medicinspråket och så sammanstrålade vi tillsammans med min familj på UDS. Jag har aldrig varit så tacksam över att ha dessa underbara människor i mitt liv.

Väntan på UDS blev rätt lång – det visade sig att veterinären inte hunnit skriva klart hans journal och hemgång och vi fick vänta in det. Nicklas och Jenny passade på att hämta ut hans journal så de kunde lusläsa vad som stod i den. Det bjöd på lite befriande skratt när jag fick läsa exempelvis “allmäntillståndet gott, kastar sig ur bur, drar i koppel” … “Mycket rörligt generellt, skakar sig, far omkring” … “Lite flamsig generellt” Ord som fick mig att känna att han ändå var glad fortfarande, även om han tyckte att undersökningarna kanske var lite onödiga.

Efter en dryg timma kom han äntligen och vi fick med oss massor med mediciner hem och en återbesökstid hos veterinären tisdagen den 16 januari. Tills dess ska vi bara medicinera och vila. Så lätt att vila en 10 månaders holländare…

Den här tiden medicineras han starkt. Han får två olika ögondroppar, en ögonsalva, hög dos av kortison, antibiotika och tablett för att magen ska klara sig bra trots antibiotikan.

Det var en glad holländare som vi hämtade, som var mycket nöjd med att vara hemma. Aussien var mest glad över att husse var med hem, men jag var så fantastiskt tacksam över att ha hela flocken hemma igen.

Jag älskar alla er som visar sådan otroligt omtanke för mig och Ace, som skriver och frågar hur det är eller bara att ni tänker på oss. Extra mycket kärlek till er som funnits med vid min sida och som fortsätter finnas där, jag älskar er enormt.

This entry was posted in Ace.

Post a Comment

Your email is never published nor shared. Required fields are marked *

*
*