Årets första högre-start

Så var det dags – D-dagen då jag och Ella skulle starta högre på vår hemmaklubb inom brukset. 5.00 ringde klockan, 6.00 satt jag i bilen och 7.00 hade vi samling. Vi var ute på Bro-Håbo BK och hade sällskap av bland annat Pia som också skulle tävla. Jag drog start nummer 7 med Ella, vilket egentligen var fem då 1 och 5 var borta. 8.00 hämtades jag och spåret innan mig och vi åkte ut till markerna.

Herregud vad jag var nervös… Och en ond cirkel drog då igång för är jag nervös så känner Ella det och då blir hon låg och lite orolig. Inte bästa känslan inför ett spår eller en tävling generellt.

Domarna kom ut och nummer 6 drog iväg på sitt spår. Sen var det vår tur och jag tog ut Ella ur bilen och vi gick upp mot upptagsrutan.

Rutan var jättefin! Öppen, lätt att ta sig fram i och tydlig. Jag dividerade inför för jag har helt glömt vilket kommando jag använder… Är det ”spår” eller ”ut”? Jag tänkte att ”ut” borde funka för då springer hon ut och hon borde inse att hon ska hitta ett spår. Så jag sa ”ut”.

Ella går ut 2m, vänder sig om och kollar på mig.
Jag stirrar ut i rutan.
Ella går längs kanten till höger och nosar.
”Kissa för fan inte i rutan…” tänker jag.
Ella strosar runt lite.
Tiden går.
”Får jag kalla in henne?” frågar jag – inget svar.
Ella strosar runt.
Ella får vind på spåret, springer ut i rutan, hittar det, väljer håll, är övertygande och vi är ur rutan.

Framspår och ett bra sug i linan. Fan för det upptaget tänkte jag, men skönt då är vi iväg. Den känslan varade i kanske 70 m. Sen slakade linan och hon blev osäker, tog inte för sig och letade. Vi hittade en pinne innan vi hamnade vid en tomtgräns där hon inte visste var hon skulle. Vi backade och hon hittade spåret. Samma känsla nu, osäker och inget tydligt drag i linan. Häschade redan nu och var rätt påverkad. Av värme? Av min nervositet? Vi tog oss vidare och hittade en pinne till. Ella svängde av till vänster medan jag var SÅ SÄKER på att det var ett spår som gick i högervarv. Plötsligt känner jag igen mig och jag tar upp telefonen för att kolla (jag slår alltid på Runkeeper för att hitta tillbaka ifall det går dåligt…) och nog tusan är vi tillbaka i en tidigare del av spåret. Tiden som gått är 24 minuter och vi har spårat 500m. Det är bara att ge upp.

Sätter mig på en sten och gråter en stund innan jag kan samla mig och gå tillbaka. Fyfan vad besviken jag var. Att vi inte ens tog oss runt spåret.

Efter lite samlande och funderande kan jag ändå känna följande…

  1. Upptagen har gått så dåligt på sistone så det är inte konstigt att det gjorde det idag. Vi måste träna på detta.
  2. Hon har dålig kondition, så att hon inte orkar när värmen nu plötsligt slog till är egentligen inte så förvånande.
  3. Jag var nervös, och då blir hon alltid osäker och låg. Inte en så bra känsla för spåret där hon behöver vara självständig och tro på sig själv.

Fortsatta träningen kommer bestå av två delar; 1) upptagsträning och 2) motivationsspår. De behöver inte vara långa, men de ska vara roliga och hon ska få visa vart vi ska så jag kan visa att jag litar på henne i varje spår.

This entry was posted in Bruks, Ella, Tävling.

Post a Comment

Your email is never published nor shared. Required fields are marked *

*
*