Etikettarkiv: Resa

46h i Tyskland

I torsdags ringde klockan 05:30. Upp, duscha, äte lite frukost och framförallt packa. I torsdags åkte jag med lillasyster till Tyskland! Hon åkte hem för att plugga vidare och jag följde med, det var en av de julklappar som jag fick från föräldrarna – resan till Tyskland. 09:05 gick planen och framåt 14 var vi framme i Heidelberg.

Vi lämnade av våra väskor på hennes rum, andades några sekunder innan vi begav oss ut på stan. Heidelberg kändes inte som en så stor stad men det var nog mycket för att vi nästan enbart var i ”Gamla stan”. Min syster är väldigt begåvad på många sätt – ett är hennes fascination av och genom det kunskap om till exempel Heidelberg. Hon har läst på om staden och medan vi promenerade berättade hon om en mängd olika och väldigt intressanta saker – inget som jag kommer ihåg just nu men känslan av att vandra omkring med en egen guide var faktiskt rätt häftig.

Vi vandra upp (315 trappsteg om jag inte minns fel) till slottet som är hur gammalt som helst. Vi kikade runt på ruinerna och syster berättade om när staden blev bomad under andra världskriget och om 30-åriga kriget som, om jag minns rätt, är den största anledningen till att slottet är i ruiner. Vi kikade runt i slottsträdgården och gick in på slottsgården och kollade. Det var precis i skymning så lite mystiskt var det i mörkret!

Torsdagskvällen sen spenderades hemma hos henne. Vi packade upp, slog oss ned och kollade på film med Ostbågar och Marabou som jag smugglat med från Sverige. Lugnt, mysigt och i precis rätt systrarna-Sterner anda.

Fredagen tog vi sovmorgon – eller jag gjorde det i alla fall. Jag sov så länge jag kunde, och när jag vaknade väckte jag lillasyster. Vi klädder på oss och gjorde oss iordning innan vi begav oss ned på stan för att äta frukost. Inte den bästa frukosten jag haft kanske (varför blandar man müslin med yoghurten så den blir alldeles mjuk och geggig? INTE OKEJ) men mysigt sällskap! En snabbt stopp på Starbucks (där magen fylldes på av en otroligt god chokladmuffins) och vi var redo att påbörja vandringen uppför det andra berget. Heidelberg ligger nämligen mellan två berg – på sluttning på det ena berget ligger slottet, och på det andra ett kloster. Idag vandrade vi upp för kloster-berget. Inte till klostret, men en bit upp för att få utsikt över staden. Det var riktigt brant och rätt jobbigt! Men vi tror vi tog oss till den lite berömda utkiksplatsen. Vi pratade och mös av att bara gå runt. Det var en riktigt fin utsikt, även om den här tiden på året kanske inte riktigt gör Heidelberg rättvisa.

Eftermiddagen spenderades sen med en snabb fika med Wienerbröd och sen shopping. Mitt nyårslöfte är ju att skämma bort mig själv så det var precis det jag gjort! Får se vad plånboken säger om det nu så här i efterhand, men jag är nöjd med mina inköp! Vi vandrade omkring i gamla stan i butikerna och kikade och handlade innan vi begav oss hemåt för en liten vilostund. En dusch passade bra innan vi gjorde oss iordning och begav oss tillbaka in till stan. Middag ute där jag provade på rösti som den ska vara på tyskt vis. Helt okej – jättegott i början, men lite enformigt kanske men jag rekommenderar det ändå! Tog även en kaka innan systers kompis kom förbi och vi satt och pratade i några timmar.

När vi sen skulle bege oss hemåt övertalades vi att få skjuts och då blev det en tur upp till ”Köningsuhl” som är en jättefin utkiksplats på slottsberget. Vi fick se hela Heidelberg i nattskrud och fick en guidning åt vilket håll Mannehim ligger och lite annat. Städer på kvällar är verkligen vackra – alla ljusen som lyser! Hade det inte varit för att det blåste hade vi nog varit kvar en stund men det blev snabbt kallt och vi begav oss hemåt.

Lite mer mys med ostbågar och marabou fick avsluta kvällen innan jag somnade och idag har dagen i princip bestått av att gå upp, packa och resa hem.

Det var fantastiskt roligt att få åka till Tyskland och besöka lillasyster! Jag hade nog aldrig (och kommer nog aldrig igen) besökt Heidelberg om hon inte studerat där. Fördelen med att hon gör det är att hon på förhand tagit reda på vad det är som man ska se för något – vilket gjorde turistandet väldigt effektivt! Nu får vi se vart hon tar vägen här näst och vart jag då ska passa på att hälsa på.

Tack lillasyster för härliga 46h!

Repskap 2013

I fredags var det skola nästan hela dagen för att kl 15 hoppa in i Jennys bil och sen hämta upp Natalie. Det var dags för rpadtrip till Göteborg för att närvara på SHUs Repskap.

Runt 6 timmar tog det för oss ned, med ett middagsstopp och ett snabbt byte av chaufför. Väl framme chockades vi lite av hur otroligt fint det var! SHU levererar! Det blev en lugn kväll innan vi alla somnade och fick en god natts sömn inför lördagens bestyr.

Lördagen bestod av möte på förmiddagen och aktiviteter på eftermiddagen. Söndagen bestod av bara möte. Allt rullade på riktigt bra under helgen och det var många givande diskussioner. Det mesta kretsade i år kring U-SM och hur man ska se till att det verkligen blir av varje år. Mötet beslutade i slutändan att UR får undersöka saken vidare under kommande år, så vi får se vad som händer.

Det har varit en fantastisk helg och jag är så otroligt glad att jag fick chansen och möjligheten att åka på den. Att jag åkte med fina vänner som delar min entusiasm gjorde saken perfekt. Kommande året blir speciellt, spännande och lite smått läskigt. Men mer om det får jag nog avslöja en annan gång…

Aussiemästare

Alltså jag dör. Jag kan fortfarande inte riktigt fatta vilken otrolig helg vi har haft. Det har varit härlig stämning, häftiga hundar, trevliga människor, bra väder, bra mat, bra boende, fantastiska omgivningar och till råga på allt det: drömlikt resultat. Men för att ta det hela från början…

Fredagen började med att jag packade mina väskor och åkte hem till Lovisa. Runt 10:30 åkte vi från Ultuna mot Håverud för helgens äventyr. Ca fem timmar, en lunch paus och en glasspaus senare rullade vi in vid The Visitor i Håverud. Vi checkade in, betalade rum och mat, bar upp väskorna och bäddade innan vi hoppade in i bilen igen och åkte till IP:n där kvällens lydnadstävlingar låg. Varken jag eller Lovisa skulle tävla, men vi kände en del ekipage som ställde upp i kampen om årets aussiemästare i lydnad.

För egen del följde jag Stina & Trolla i Elit, Hélena och Nova i klass III och Åsah och Rusa i klass II. Det var riktigt kul att få träffa på lite El Merinare och se otroligt duktiga ekipage på lydnadsplanen – lite extra häftigt var ändå Mia och Lyxas lydnad, så otroligt samspelta och ett fruktansvärt häftigt program!

Jag vill passa på att säga stort grattis till Åsah och Rusa som rodde hem ett förstapris i klass II med ett superfint program!

Kvällen fortsatte med mysig middag tillbaka på The Visitor med alla El Merinare (utom Silva som socialiserade sig med några andra) och Marie och Stina. Sen kväll, i alla fall med tanke på hur tidigt vi skulle upp dagen efter.

lördagen var det samling kl 07:00 på tävlingsplanen. Jag och Lovisa skippade att rasta hundarna och äta frukost innan – det var bara upp, packa och åka dit. Det blev lottning av samtliga klasser innan vi fick vänta en stund för lydnaden att dra igång. Appellklasserna körde först innan det blev dags för mig och Ella. Både Lovisa och Marie körde i appellen och gjorde riktigt fina program med en hel del fina poäng!

När det blev min och Ellas tur är jag fortfarande fascinerad över hur fint hon höll ihop. Jag har känt att hon varit väldigt störningskänslig på sistone och inte alls med mig som hon brukar så jag hade inga som helst förväntningar på lydnaden.

Här är filmen och kommentarer:

LINFÖRIGHET
7 (sitter sent, ngt långt fram, extra komamndo, ngt långt fram, vid sväng)
7 (sakta sitt, ojämn pos. Långt fram i språng, stor sväng).

Jag kan inte annat än hålla med domarna. Hon går riktigt fint i början med fin kontakt och skaplig position, men efter halv vill hon göra framförgående och jag känner hela tiden hur hon drar framåt.

FRAMFÖRGÅENDE
6 – nos, stretar, nos, vänder upp mot förare
6,5 – nosar, stretar, extra kommando, förare nästan ikapp

Stretar vet jag inte riktigt om jag håller med om – jag tycker hon går fint längst ut i kopplet men det kan ju vara för att jag kände hur det kändes i kopplet också. Men nosar och resten, helt rätt. Jag vet inte riktigt vad som hände där på slutet när hon vänder om till mig?! Det har typ aldrig hänt… Glad att vi fick betyg i alla fall!

PLATSLÄGGANDE
8,5 – ngt sakta
8,5 – ngt sakta ned

Ja.. jag håller inte med. Jag är supernöjd med Ella som bara försvinner från mitt synfält när jag kommenderar ligg! Jag tycker hon är superduktig och at the end of the day – det är väl ändå det viktigaste? Älskar det läggandet!!

INKALLANDE
9,5 – bra tempo, avslut
10 – snyggt!

Även om avsluten har blivit mycket, mycket bättre så ser jag hur man kan dra för det. Lite väl vid i avslutet helt enkelt och något vi får jobba vidare med i framtiden. Stina påpekade också att hon har ett väldigt roligt sätt att springa på när hon flyger fram, hon tar ju inte i riktigt som hon kan göra när hon springer utan hon flyger mer…

KRYPANDE
0 – hög bak, stannar upp, går upp
0 – luftar, stannar upp uppe

Jag är så stolt över hur långt hon kunde krypa ändå och den fina tekniken hon har! Vi har inte tränat kryp länge och jag var säker på att vi skulle 0a momentet. Jag trodde bara att vi skulle 0a det mycket, mycket tidigare och inte på typ.. sista steget.  Det som händer på slutet är att när hon är på väg upp så säger jag ”ligg” för att hon ska hålla sig nere, varpå hon lägger hakan i backen och ligger stadigt. När jag då säger ”kom” reser hon sig helt och hållet. Jaja, inte mycket att göra åt förutom att träna vidare! Bitvis riktigt, riktigt fin teknik tycker jag!

APPORTERING
10 – sent avslut
10

Jag har inget att säga förutom att jag är så STOLT över hur väl hon utförde apporteringen! SÅ SNYGGT!!

HOPP
9,5
10

Haha alltså… tusan vad långt bort jag stod! Men hon fick rejält med sats och hoppade riktigt fint, stadigt sättande och fint hopp tillbaka. Så himla duktiga av lilla bus!

Förutom alla momenten i sig som jag tycker hon utförde otroligt, otroligt bra så är jag så stolt över att hon inte distraherades av den andra klassen på andra sidan planen. De var rätt nära med inkallningar och allt möjligt, men Ella brydde sig inte ett dugg om dem utan jobbade superduperfint med mig!

Senare på dagen sen blev det dags för platsliggning, budföring och stege för samtliga klasser.

PLATSLIGGANDE M SKOTT
7
7

Jag fick inga kommentarer på varför jag fick 7 men ja… hon nosade lite och framåt 4:50 så sträckte hon lite på rumpan så det är inte så konstigt. MEN!!! Hon låg i FEM minuter, FYRA skott och TVÅ hundar som reste sig. Det är inte illa för att vara mitt busiga lilla bus!

BUDFÖRING
0
0

Haha ja jag vet verkligen inte vad som händer här. Jag kör på teorin att hon var trött. Hälsar fint på Mackan som var mottagare, går bort till andra sidan av planen och ställer upp och säger ”Var är marschen?” igen och Ella hittar henne inte med blicken. Peo kommenderar ”Sänd hunden” och Ella tittar bakåt. Jag väntar, och när hon tittar framåt säger jag ”MARSCH!” varpå hon springer BAKÅT. Tokiga lilla knäpphund!

Efter den dagen var både förare och hundar rätt möra och trötta i kroppen. När resultaten senare på kvällen kom upp på tavlan visade det sig att vi lyckats skrapa ihop 207,25 poäng. Som den nörd jag är räknade jag ut att ett snitt på 8,5 på spåret och påsläppet otroligt nog skulle räcka till uppflyttning. Men nej, det kunde ju inte vara sant för min enda önskan var att komma runt spåret.

Under lördagskvällen bjöds det på Thaibuffé som var otroligt god innan de flesta nog tassade hem ganska tidigt och somnade – i alla fall vi i vårt rum. Hundarna sov mycket bättre natt två (kanske för de fick sova i sängen?) vilket gjorde att även mattarna kunde sova mycket bättre.

Söndagen började med samling igen kl 07:00 men denna gång vid restaurangen. Ny lottning inför spåret där jag och Ella drog nummer 1. Lägre skulle köra på en gång, så det blev till att hoppa in i bilarna och åka iväg på en gång. Efter vad som kändes en evighet släppte Åsah av mig vid mitt spår och åkte vidare. Domarna slöt upp och även start nr 2 hade sitt spår på samma ställe. En liten stund efter 08:00 kom tävlingsledare och ledde oss till spåret och jag kunde sela på Ella och vi begav oss ut.

Ella var rejält taggad på spåret! Satt och pep när vi väntade och var superivrig att få komma iväg. Jag var noga med att hålla fast vid mina rutiner när vi gav oss ut. Drog på henne selen med linan och tog på mig handskarna. Tog tag i selen och ledde henne mot påsläppet. Hela vägen fram sa Ella ”HÄR ÄR SPÅRET MATTE” men jag hejdade henne och höll i selen. I vanliga fall brukar vi stanna upp, jag släpper selen för att lugnt kunna ta linan och sen säga ”spåra” innan hon travar iväg. Idag hann jag knappt fånga linan innan tuff-tuff-tåget-Ella gett sig ut i spåret. Superfint tempo, trav med nosen lågt i marken for hon ut. Efter en liten stund stannade hon upp och kollade av ett ställe, men vid det laget hade domarna redan försvunnit.

Att spåra är ju hur härlig som helst på tävling! I alla fall när det går, det vill säga. Ingen nervositet, inga som kollar på. Bara jag och min hund i skogen. Precis innan påsläppet hade jag slagit på runkeeper för att kunna hitta tillbaka OM vi skulle gå vilse. Tuff-tuff-Ella jobbade vidare och tog sig stadigt vidare. Matte fick ibland springa lite och hon hade fint tryck i linan. Det dröjde ett tag till den första pinnen vilket gör att jag tror vi missade det egentligen två första pinnarna, för därefter kom de ganska tätt. Hon tog dem riktigt fint och markerade och jobbade sedan ivrigt vidare. Vi som aldrig gått ett spår som lyckats på mer än 500-600m! En pinne, två pinnar… Helt plötsligt hade vi fem pinnar och jag såg vägen. Slutet var nära! När Ella tog sista pinnen skrek jag av glädje och kom först sen på mig att ropa ”VI ÄR FRAMME!” men jag tror att mottagaren redan hade hört oss. Ella fick resterande godiset från de korvarna jag hade i fickan plus en korv av mottagaren.

6 pinnar in betydde 8 – 8 på spåret. Men hur hade det gått på upptaget? Jag kollade snabbt appen på telefonen som avslöjade att en 9a eller 10a på upptaget och vi skulle vara uppflyttade. Än så länge – too good to be true så jag trodde verkligen inte det skulle kunna vara sant.

Jag var hemma runt 9 och spenderade sedan dagen med att fixa lunch, packa, prata med nya bekantskaper och vänta in Lovisa som varit i söket och tävlat (med 10-10 på söket – SÅ JÄVLA GRYMT!!) och sedan figgat.

Sen följde en låååång väntan. Efter kl 15 var prisutdelningen äntligen redo och vi hoppade alla in i restaurangen för att höra domarnas utlåtande.

Det började med appellspåret där det visade sig att brorsan Bingo blev godkänd, och klubbkompis Marie med Amber klarade uppflyttning!! Sen blev det dags för lägre… Jag skojar inte när jag säger att jag höll på att svimma när de säger att jag vunnit. VUNNIT. MED UPPFLYTTNING. Tårarna var inte långt borta. När jag tagit emot protokollet, tackat domarna och fått fina priser och satt mig ned igen skakade hela jag. Fortfaradne blir jag tårögd och kan inte riktigt fatta vad det var som hade hänt. 10-10 på upptaget. 10-10!!! Som i trans följde jag sen resterande prisutdelning och klappade i händerna till många, många fina resultat – bland annat Lovisa och Cinna som drämde till med 286,5 poäng!

När prisutdelningen nästan var över skickade jag iväg ett mail till kennelmamma Ewa som ringde upp på en gång för att gratta.

Lite fotografering, kramar och många grattis var jag och Lovisa tillslut på väg hem. Framåt 21-22 var jag hemma i lägenheten och packade upp resans packning. Pokalen står högst upp på en hylla. Filmen är uppladdad på youtube. Tävlingssidan här på hemsidan redigerad, Ellas meriter justerade och framförallt – det sista av Ellas mål för 2013 är strukna. Vi har startat – blivit godkända – och tillochmed uppflyttade ur lägre klass spår.

Nu ligger Ella i sin säng och sover. Hon har var urduktig hela dagen medan matte varit i skolan och pluggat. Hon har skött sig fint hemma och var en ängel på morgonpromenaden. Hon har helt enkelt varit bäst i helgen och jag kan inte riktigt fatta att min 19-månaders bebis-aussie har tagit LP1 och är uppflyttad till högre klass spår.

Datcha har inte nämnts så mycket i texten ovan, hon har varit med hela helgen och skött sig riktigt bra som sällskapshund! Hon är så lätt att ha med och sköter sig riktigt fint. Det är så otroligt härligt att kunna åka på resor som denna med fina vänner och hundar.

Även om resultaten inte hade gått vår väg så hade jag varit lycklig, för mitt huvudmål för tävlingen uppnåddes: vi tog oss runt ett lägre spår! Utöver det klarade vi lydnaden. Utöver det klarade vi spåret inom tid. Med tillräckligt antal pinnar för poäng. Utöver det blev vi godkända. Utöver det blev vi uppflyttade. Och utöver det vann vi och blev rasmästare i lägre klass spår 2013. Ella, 19 månader gammal, rasmästare i lägre klass spår.

Jämtlandstriangeln 2013

Storulvån, Sylarna och Blåhammaren. Där har du den absoluta kärnan i STF fjällvärld. Leden mellan de tre stationerna, Jämtlandstriangeln, har blivit en älskad modern klassiker. Ett äventyr för de riktigt rutinerade, men lika gärna en introduktion för absoluta nybörjare i fjällvärlden.

Du startar med lätt packning vid Storulvån. Dagen tar dig uppåt, utåt mot Sylarna. Upplevelsen är rogivande, storslagen. Närmast renande! På Sylarna gör du klokt i att stanna en dag extra, passa på att bestiga Syltoppen och få en verkligt alpin upplevelse under bältet. Dag tre styr du benen mot Blåhammaren.

Här bjuds på kulinariska upplevelser få kan motstå. Trerättersmenyn serveras på fast tid klockan 18, så långa benet före! Och så, en god natt senare, bär det tillbaka mot Storulvån där vi kan garantera att relax, restaurang och varma sängar lär kännas lockande!

Svenska Turistföreningens hemsida

I måndags bar det av. Först in i bilen för att åka till Storulvån och en kort stopp där. Handskar inhandlades (det var betydligt kallare än vad vi trott) och även en buff till mig. Sen var vi redo att bege oss uppåt mot Sylarna!

Första dagen var riktigt fint. Varmt men inte överdrivet. Inget regn och öppna landskap. Båda tjejerna var riktigt, riktigt duktiga och gick på fint hela vägen. Vi passare en hängbro som var riktigt läskig att gå över. Den fick hundarna inte gå över utan de fick springa över vattnet istället (som var väldigt grunt). Halvvägs, när vi gått 8 km, stannade vi vid vindskyddet för lite vila och lunch innan vi begav oss vidare. När vi hade 3 km kvar tog vi ytterligare en paus vilket var riktigt bra med tanke på att de sista 3 km nästan var de värsta på hela resan…

Vi checkade in oss och det visade sig att de gjort fel med vår bokning. Man får inte boka fyra personer ur ett sällskap i ett hundrum utan bara två. Mamma och pappa fick därför eget rum i huvudbyggnaden vilket inte direkt var dem emot. Fryspizza till middag och kortspel i allrummet ute vid hundarna. Det var sen svårt att sova bra, mycket folk som rörde sig och hundarna var oroliga. Svårt att ha koll på dem när jag och min syster bara fick överslafarna och inte lätt att matcha när två andra personer ska gå och lägga sig samt gå upp.

Tisdagen var planen en heldagsutflykt någonstans. Från början hade vi tänkt Syltoppen, men när vi under kvällen innan fick en genomgång av vad det innebar från en av Fjällvärdarna kände vi att det kanske skulle vara bättre en annan gång. ”Vissa partier får man klättra med både händer och fötter”. Att göra det med två hundar kändes inte speciellt lockande… Vi bestämde oss istället för ett gå till Tempeldalen men vi kom inte så långt innan pappa ville vända då han hade för ont i ett ben. Jag hade då också börjat misstänka att Datcha fått vattensvans… Svansen såg helt enkelt inte normal ut så hon fick följa med mamma och pappa tillbaka till fjällstugan. Jag, syster och Ella kom inte så mycket längre heller. Jag hade inte sovit bra och kände att tisdagen helt enkelt inte var en bra dag att försöka ge sig ut på.

Jag blev väldigt glad över det beslutet när vädret sedan slog till med full kraft. Regn och blåst. Regn och blåst. Riktigt äckligt var det och jag var riktigt glad att vi inte var ute på fjället! Det blev en dag i hundstugan istället med massa kortspel och bokläsning. Mycket tidig middag med trevligt sällskap i form av de nya rumskompisarna som jag och syster fått. Vi skulle upp tidigt dagen efter så det blev en tidig kvällsgång. Datcha fick vila och hållas varm hela dagen vilket jag verkligen tror att hon behövde.

Dag tre hade vi heller inte sovit så bra men i alla fall lite bättre. Upp tidigt och packa ryggsäckarna och äta frukost. Under onsdagen hade vi 19 km att gå – från Sylarna till Blåhammaren. Efter de tre första kilometrarna tröttnade både jag och min syster på föräldrarnas tempo. Dels för att det var så annorlunda mot vårt, dels för att vädret verkligen var rent ut sakt skitdåligt och vi alla bara ville fram då. Vi bestämde därför att alla fick gå på i sin takt och att vi skulle ses vid vindskyddet. Jag och tjejerna travade därför på rätt rejält mot vindskyddet vilket tog oss några timmar i kall blåst och regn.

Väl vid vindskyddet fick vi vänta en liten stund innan syster kom.
– Är du hungrig? frågade hon.
– Ja, är inte du det? frågade jag.
– Jo. svarade hon.

Ytterligare en stund senare kommer föräldrarna.
– Har ni ätit än? frågade dem.
– Nej. svarade jag sanningsenligt.
– Men Dessi har ju soppan?

Behöver jag säga att jag blev lite putt på min lillasyster då? Hon hade den varma soppan i sin väska hela tiden! När jag äntligen fick fram den och kunde värma mina fingrar började jag bli lite mer mänsklig igen. Mina handskar var helt genomblöta så det var bara att packa ned dem. Istället tog jag ett par tjocka, långa strumpor att värma mina händer med. Så fort jag ätit klart packade jag ihop mig och tjejerna och fortsatte – det var på tok för kallt för att hänga och småprata!

Totalt tog det mig och tjejerna 6 timmar och 50 minuter att gå 19 km i fjällvärlden. Jag älskar mina regnkläder. Jag var inte ett dugg blöt när jag kom fram! I jämförelse med min syrra som det inte syntes att hon hade haft ”regnkläder” eller föräldrarna, där pappa var så genomfrusen att inte ens duschen värmde honom tillräckligt utan han gömde sig under ett täcke i nån halvtimma…

Att hitta till Blåhammaren var spännande. Vi gick, och gick, och gick, och gick. Efter att vi korsat en riktigt, riktigt stor å, tog jag och en paus och då kom syster ikapp. Vi satt och pratade en liten stund och då sa hon att det bara skulle vara fyra kilometer kvar! Med nya tag jobbade vi oss vidare. Jag och tjejerna kom fram till en skylt. ”Blåhammarn 0,5 km” FEMHUNDRA METER? Det är ju ingenting! Jag började räkna metrarna.. 1… 2… 3… 4… Efter drygt 200 började några hus avteckna sig. Då var jag 50 meter från fjällstationen Blåhammarn.

När jag kom fram fick jag binda upp hundarna utanför Blåhammaren, gå in, ta av mig jackan, knyta av mig skorna och vika upp byxorna för att sen gå in och fråga vart jag och hundarna skulle bo. Vi blev hänvisade av en jättetrevlig tjej till annexet och då var det bara att surra på sig skorna igen, ta på sig jackan och ryggsäcken, gå ut och knyta loss hundarna. Gå runt huset, och in i dörren på baksidan av ett annat hus. Hundrummet var minimalt och jag visste inte riktigt hur jag skulle lyckas få till det hela. Då såg jag en kontur utanför dörren – syster hade kommit! Hon fick hjälpa mig att få upp buren (perfekt storlek för två hundar – supersvår att få upp på det minimala utrymmet bredvid sängen), torka hundarna, fixa vatten till dem och lägga dem i buren. Hundarna sov nog gott sen när vi gick där ifrån, sån dag som vi haft!

Jag och syster checkade in oss i föräldrarnas rum och sen satte vi oss att vänta. 7 timmar 30 minuter tog det för föräldrarna att gå från Sylarna till Blåhammarn, vilket verkligen är bra gjort – de hade inte en Datcha som kunde dra dem!

Kvällen på Blåhammarn spenderades med trerättersmeny i äkta Jämtländsk anda med enbart närproducerade varor. Till förrätt blev det sotad regnbåge med rouille och grillad körsbärstomat, till huvudrätt lammstek från Raftälven med risotto och vitlökscrème och till efterrätt bärkompott med hasselnötskrisp och älgörtscréme. Riktigt, riktigt gott var det! Och otroligt mysigt, häftig tradition! Exakt kl 18 slog de i gångången och sen fördes vi sällskap för sällskap till våra bord. De hade en stund med historia innan middagen serverades.

Det blev en rätt tidig kväll efter det då vi alla var trötta i kroppen och knoppen. Första natten jag sov riktigt bra i min säng! Bekväm säng, härlig kudde och ensamma i ett rum. Det kändes helt klart som lyx! Vid 01:30 märkte jag dock att Datcha inte mådde bra och då hade hon blivit dålig i magen… Hon väckte mig genom att gå och lägga sig vid dörren och gnälla lite försiktigt. Det är rätt sjukt hur väl man lär känna sina hundar egentligen. Det var bara för matte att kravla sig ur överslafen, på med byxor, kängor och tröja och ut i det dimmiga och kyliga vädret. In igen med Datcha och då hoppade hon direkt upp och la sig bredvid min syster och sen sova några timmar till innan det blev dags att gå upp igen. Klockan skulle ringa vid 7 men strax innan det väckte Datcha mig igen och ville ut. Undra vad hon lyckats äta egentligen.

Upp och ut med henne innan jag och syster packade ihop rummet men hundarna fick vara kvar. Bort till föräldrarna där vi hoppade i vandringskläderna och en gick till frukosten. 8:30 hade jag sen packat klart min väska och det var dags att gå de sista 12 km från Blåhammarn till Storulvån. Vädret när vi gick var dimmigt och kyligt men i alla fall inte regnigt! Desto längre ned vi kom, desto mer försvann dimman och det blev riktigt varmt och skönt. En härlig promenad! Dock är inte nedför det allra bästa för mina knän och de sista 2 km höll på att ta kål på mig. Så ont det gjorde att försöka gå nedför med ryggsäcken! Datchade hade jag sedan länge fått stoppa från att dra mig nedför, jag skulle ha åkt på rumpan om hon försökte!

Vi kom ned tillslut. Kl. 11:50 var jag och tjejerna nere vid bilen. 12 km tog oss 3h och 20 minuter. Syster kom en timma senare och ytterligare ungefär en timma senare kom föräldrarna. Vi shoppade snabbt i butiken igen (nu har vi verkligen gjort oss förtjänta av t-shirtarna där det står ”Jämtlandstriangeln”) innan vi hoppade in i bilen och åkte hem.

Väl hemma har vi alla dött. Inte minst Datcha som ligger så nära brasan hon kan men ändå i soffan. Vi får se när jag får tillbaka mina ben.

Det har varit en riktig upplevelse som var hur kul som helst! Ett äventyr jag inte kommer få uppleva på några år (känns som jag behöver några år för att återhämta mig). Datcha mår bra nu, svansen är sig lik och hennes mage verkar ha lugnat sig. Ella är Ella och verkar inte så berörd över att vi har gått 47km+ på fyra dagar. Hon försökte ragga kelstunder med alla innan hon lägger sig på golvet och sover.

Jag skulle verkligen rekommdendera denna vandring till alla! Om ni ska gå med hund: boka hundrummen i förväg! På Sylarna hade de ganska gott om hundrum (eller i alla fall sängplatser) men på Blåhammarn var det värre – där kunde det bli så att hunden fick sova i hallen medan man själv sover i ett rum om de två rummen var bokade.

Här är bilderna från resan. De flesta är från måndagen när vi gick till Sylarna. Det fanns inte så mycket att fota när vi inte såg mer än 20-30 meter framför oss och idag åkte kameran med i pappas ryggsäck och inte i min.

IMG_8180 copy

IMG_8185 copy IMG_8194 copy IMG_8187 copyIMG_8204 copy IMG_8226 copy IMG_8225 copy IMG_8214 copyIMG_8228 copy IMG_8229 copyIMG_8230 copy IMG_8269 copy IMG_8266 copy IMG_8244 copy IMG_8240 copy IMG_8237 copy IMG_8236 copyIMG_8273 copyIMG_8300 copy